http://villablase.blogg.se/

Jag sitter på golvet i hallen. I halsduk och ullkappa. Jag skulle knutit mina skosnören och gått. Men jag sitter kvar. Drar med fingrarna över väggen. Genom fingerspetsarna kan jag känna penseldragen som målade den väggen en gång för ett liv och fyra år sedan. Jag ser mig själv på en hopfällbar stege i färgfläckade jeans och honom på huk med en pensel i handen. Vi skrattade åt en fånig låttext i en glad sång de spelade på radion. Jag klagade på de fula ränderna på dörrlisten av färgen som runnit från hans pensel. Och nu rinner mina tårar av minnet från en tid jag inte visste att jag skulle sakna.

Det är så onödigt egentligen. Vemodet jag känner varje gång jag hör en glad sång de spelade en gång då jag stod på en stege i en hall, eller hur tungt mitt hjärta känns då jag drar med handen över en vägg som egentligen bara är en vägg. Istället för att resa mig från golvet och gå vidare sitter jag och klappar en dörrlist och gråter över en tid jag inte ens önskar att jag var i. Då jag istället kunde varit på väg ut genom dörren för att lyssna till andra sånger tillsammans med de som får mig att tapetsera andra väggar med nya minnen.

Min nostalgitapet.

Att äta frukost jättelänge och ha jättemycket frukost att välja på.

Att läsa en mening i en bok som gör att man måste lägga boken i knäet en stund för att fundera lite.

Att dricka en kopp kaffe med alldeles lagom mycket mjölk på ett café när det regnar ute.

Att skratta jättemycket åt något som egentligen kanske inte är så roligt.

Att känna lukten av sommarstuga.

Att äta tårta med sked och börja i mitten.

Att göra ett misstag och inse att det var ett sådant misstag som gjorde något lite bättre. Av misstag.

Att skutta i en korridor.

Att komma på en riktigt bra idé.

Att åka berg- och dalbana.

Att hitta en god ost i kylskåpet som man glömt bort men som ändå inte är för gammal.

Att läsa menyn på en restaurang.

Att i efterhand betrakta något man gjort och tycka att det är himla fint.

Att vara på en plats man inte känner till och promenera utan att riktigt ha en plan över var man ska.

Att inse att många saker inte gått som man vill. Och att sedan inse att det inte gör så mycket.

Att sjunga en märklig sång med osammanhängande ord och ändå förstå precis vad den handlar om.

Att gå på marknad i ett land man inte förstår och säga allt man tänker. För att ingen förstår vad man säger.

Att fundera på hur saker är och varför. Och komma på något man inte tänkt på förut.

Att se en film som gör att man gråter.

Att sitta längst fram i en liten båt och se bara hav och känna massa varm vind.

Att somna vid vattnet inlindad i en filt.

Tillsammans.

Jag får inte glömma hur det känns att prata med varandra.

Att jag vet precis vad jag vill. Men jag vet också att jag kan ändra vad jag vill. Det gör inget så länge jag vet nu. Vad jag är tillräckligt bra för. Att jag är tillräckligt. Att jag är omtyckt.

Att de är fulla av insikt och humor. Hur de kan säga sådant som gör att jag måste pausa en stund och bara andas lite och förundras över samtalets senaste slutsats. Hur mycket jag njuter av deras sällskap. Hur jag kan se i deras ögon när de plågas över något, och hur de kan se det i mig. Hur mycket lättare något svårt helt plötsligt känns bara av insikten att de känt likadant. Och hur mycket bättre det som är bra blir av att de förstår hur bra det är.

De ger mig allt jag någonsin velat ha av en Han, men aldrig fått. Och jag behöver inte ens be om det. Det enda som behövs är att vi pratar med varandra.